Sjukhusvistelsen

Jaha då var det det här med den trettioåtta dagar långa sjukhusvistelsen (som inte är något jämfört med vad vissa andra har fått stå ut med).

Det hela började 3/2 med ett rutinbesök hos barnmorskan som ledde till upptäckten av havandeskapsförgiftningen/preeklampsi. Det var förhöjt blodtryck och äggvita i urinen som skickade upp den röda flaggan hos BM. J fick komma och hämta mig på Mvc och sen var det bara att stanna till hemma för att få med sig de viktigaste papprena och övernattningsnödvändigheter. Väl på förlossningen så var det bara att få en bekräftelse av vad BM hade upptäckt och sen bli uppskickad till BB och deras rum för oförlösta... Där fick den fantastiska lyxen att välja mellan de fyra tomma sängarna som stod där J Det där med att sova i sal med flera sängar är ju inte jättetrevligt ur snark- och "prata i sömnen"-perspektiv. Men är man själv så är ju inte det något problem...som om man skulle få ligga inne på sjukhus i flera veckor utan att det kommer andra som också behöver vård... Under de tre veckor som jag låg på BB kom det 15 andra blivande mödrar till rummet och 13 av dem fick lämna det före mig... Så här med facit i hand kan jag tycka att det var rätt skönt att det hände lite på rummet. Med tanke på att jag skulle ligga där o vila och inte anstränga mig över huvudtaget, inte ens läsa. Men när jag låg där så var det jätte jobbigt med de där tjejerna vars hormoner och ynklighet spred för mkt negativ atmosfär i rummet. Visst, det är inte kul att vara så utlämnad som man är när man behöver vårdhjälp. Att inte kunna få några svar på hur din nära framtid ska förlöpa är också tufft. För att inte tala om hur det är att behöva ligga och göra ingenting på obestämd tid när man inte känner sig det minsta sjuk. Men att lipa sig till hemgång bara för att sambon inte får sova jämte en är väl att gå för långt. Man blir ju inte inlagd för att läkarna tycker att det är roligt att ge barnmorskor och sköterskor mer jobb...
Något annat som var jobbigt var bemötandet av dom enstaka barnmorskor som hade så stort kontrollbehov att deras sociala kompetens blev lidande. En BM behöver nog mer lyhördhet än många andra (inte alla)inom vården för att de har just med hormonstina gravida kvinnor att göra. Eftersom jag låg där och inte fick någon mental stimulans överhuvudtaget, så kunde jag faktiskt uppfatta hur behandlingen av mig gick till. Då funkar det inte att bara komma in till patienten och köra sitt egna race som vårdpersonal, och hävda att man inte behöver följa det som står i journalen eftersom det är inte så hon jobbar. Sen var det också galet tokigt när BM inte kan förklara sina beslut utan försöker ge skuld istället för logiska svar. Jag ska väl säga, i allt detta gnäll, att jag var omgiven av många bra och positiva rumskompisar och personal där uppe på BBs sal 8.
När mitt blodtryck började strula lite extra så gjordes ett extra UL och det visade att bebisen inte hade vuxit som det skulle (vilket är vanligt vid havandeskapsförgiftning), men när den efterföljande flödesmätningen gjordes så visade den på ett perfekt flöde. Trots det så bestämdes det att snittdatumet skulle flyttas fram, först från den 6/3 till den 26/3, men efter att blodtrycket blivit lite för högt så bestämdes det att jag skulle snittas den 23/3. Både min läkare och narkosläkare har under hela tiden (både innan under och efter förlossningen) varit ett stort stöd och har gjort det yttersta för att jag ska få den bästa hjälpen och känna mig trygg. De har gjort ett fantastiskt jobb. Även förlossningsteamet var också jättebra, men dom har jag inte haft lika mkt kontakt med.
Själva förlossningen började med en epiduralbedövning, som bara ville sätta sig på min högra sida, och slutade med narkos. När jag väl vaknade, vaknade jag till min förvåning och glädje välmående. Tyvärr så blev det en kommunikationsmiss när jag skulle få se min bebis. Det tog en hel timma innan J kom med honom och jag fick veta att jag hade fött en son. När jag väl fick se honom och J sa att han hette Erik var lyckan total. Lyckan blev dock snabb kantad av oro, oro för att E hade ärvt min kortvuxenhet. Denna oro kom på mig eftersom han var så lik mig. Nu kan ingen ge oss svaret på denna fråga ännu så vi får vänta och se. Överläkaren på Neo kom till oss någon dag efter förlossningen och sa att han är det och han har ärvt min diagnos och så sa hon ett namn på en helt annan diagnos och att hon grundar detta på sin erfarenhet i mötet från några kortvuxna vuxna. Man kan väl säga att trots min oro så tog hon ifrån oss våra rosa moln som nyblivna föräldrar till en alldeles precis liten kille.
Erik kom till neonatalavdelningen direkt efter förlossningen pga att han blev väldigt illa påverkad av morfinen jag fick under förlossningen, själv fick jag ligga kvar på förlossningen i en vecka pga det strulande blodtrycket. Oftast rättar sig blodtrycket sig till efter 3-4 dagar efter förlossningen, men som vanligt tillhör inte jag normen... Jag blev av med medicinen strax innan vi fick åka hem men väl hemma så har jag fått börja äta den igen. Tiden på neo kändes lång och tröstlös när vi var där, men nu undrar jag vart tiden tog vägen, och jag tycker synd om alla dom som har varit där mkt längre än vi fick. Fredagen den 13 mars blev vi utskrivna efter att ha haft hemma-permission en natt först.
Nu har vi varit hemma lite över en vecka och allt har gått bra. Erik äter-sover-skiter ;) Vid utskrivningen vägde han 3158g och var 50,5cm. När bvc var här i torsdags hade han gått upp till 3400g. Man kan väl säga att det är många hudveck att torka efter bad J Vi har det bra även om jag tycker det är jobbigt att behöva amma under nattetid. Han är liksom inte färdig på 10 minuter... Det positiva är att jag har lärt mig att sitta i sängen och amma och sova på samma gång J

Kram
jie